Hej Git!
Vill bara härmed tacka dig innerligt för de åsikter du har och som jag
helt håller med om. Jag är gammal i gamet´ och har hållit på i över 50 år inom
SBK, så jag vet lite vad jag talar om. Tänkte bara berätta lite för dig från
"min horisont" som är Småland och närmare bestämt Växjö. Har jobbat med
ledarhundsförare i över 30 år och det är bl a här som jag kommit i kontakt med
dessa kamphundar som har fördärvat mycket för dessa hundförare. Nu har jag inte
exakta summan för vad en utbildad ledarhund kostar samhället, men när jag var
mest aktiv låg det på ca 300.000:- tusen kronor!! Bara nu senaste åren har jag
sett hur de får tas ur tjänst för att hundarna inte kan arbeta i selen med sina
förare, eftersom de har helt oförhappandes blivit påhoppade av kamphundar - utan
någon som helst anledning.
Bara här i Växjö har det hänt flera incidenter med hundar som blivit ihjälbitna,
en del småhundar dör ju av bara chocken av att ha blivit skakade riktigt
ordentligt. Jag har under mina senaste år som instruktör i Växkö BK också
påpekat detta, som du så tydligt säger. De behöver så oerhört liten retning för
att de skall gå till attack. Hur var det nu Sven Järverud sa: hur välfylld eller
låg en retningströskeln kunde vara! Ja, det var längesedan. Men det sitter i
ryggmärgen. När jag påpekar detta för en del kamphundsägare att de skall vara
mycket observanta på sina hundar, för det kan hända när som helst. För som någon
säger "de bidar sin tid". Det vill de inte lyssna på för de är ju sååå gulliga
mot våra barn och sååå snälla! Du milde, de begriper ingenting! Det som du också
så tydligt säger. Men nog måste vi vara många i Sveriges avlånga land som har
stor erfarenhet av dessa kamphundar. För till syvende och sist är det ju
hundägarna som inte begriper hur farliga de kan bli. Jag håller fullständigt med
de länder som "vågar" förbjuda alla dessa kamphundsraser + blandningar, t ex
Danmark och Norge.
Men vi som förstår problemen vill helst ha att kamphundsfria zooner runt där vi
bor - skulle jag tro, för att sllippa möten med oförstående kamphundsägare.
Tecknar, med vänliga hundhälsningar
Gunnel Strååt
PS Bifogar insändarna i tidningen Smålandsposten DS
Hej!
För ett par månader sedan var jag ute på promenad med en
bekant och hens amstaff. Min egen hund var hemma då. Efter en stund kommer en
annan hundägare med en valp gående mot oss. Valpägaren frågar om hundarna får
hälsa på varandra. Jag anade oråd eftersom jag uppfattade amstaffen som
opålitlig och svår att läsa av, men ägaren till amstaffen sa att det gick bra.
När hundarna precis nuddat varandras nosar hugger amstaffen mot valpens strupe.
Helt utan förvarning. Inga tecken i kroppsspråk. Inget morrande eller skällande
innan. Valpen skrek för sitt liv. Och jag frös till is. Rädslan förlamade mig.
Jag såg min lilla hund framför mig och tänkte att nu dör valpen. Valpägaren gick
ner på knä och stoppade in sina händer i käften på amstaffen. Men den släppte
inte. Ägaren försökte få sin hund att släppa men det gick inte. Amstaffen
siktade mot strupen men nådde inte fram. Han fick tag i käkbenet som han bet
sönder. Till slut släppte han taget. Det kändes som en evighet. Valpen skakade
av skräck och ägaren likaså. Valpen överlevde och opererades, men blev
antagligen traumatiserad för livet. Kanske ägaren också.
En äldre kvinna som bor nära mig var på väg hem med sin
lilla chihuahua. När hon gick över gården smet grannens kamphund ut och anföll
chihuahan helt utan förvarning. Kamphunden högg tag i den lilla hunden som blev
ihjälbiten mitt framför ögonen på den äldre kvinnan. Chihuahuan var kopplad.
En liknande händelse inträffade i slutet av februari i
år. En 79-årig kvinnans lilla hund blev ihjälbiten av en amstaff som slitit sig
i centrala Helsingborg. Tio dagar efter attacken dog även kvinnan.
Den 11 maj 2019 kunde man läsa följande i Expressen;
”Carin Ekstrand
och hennes hund Malte – en blandning av Papillon och Shih tzu – hann inte gå
långt den 21 februari i år när de mötte en yngre kvinna med en större hund, en
amstaff. Exakt vad som hände är inte helt klarlagt, men enligt vad Carin själv
berättat högg amstaffen efter Malte i samma ögonblick som de två hundarna
passerade varandra.
– Hunden slet sig från tjejen och högg Malte
över ryggen och började bolla runt honom, har Ann-Charlotte Hörstedt tidigare
sagt till
Kvällsposten.
Malte fick så svåra skador att han avlivades kort efter attacken. Carin
tvingades uppsöka vård. När hon efter fyra dagar skrevs ut hamnade hon på ett
korttidsboende. Två dagar senare föll hon medvetslös ihop hemma och fördes
återigen till sjukhus. Hon hade drabbats av en hjärnblödning och konstaterades
samma dag hjärndöd… Andreas Göthager vid polisens avdelning för grova brott,
säger till tidningen att en rättsläkare konstaterat att det finns ett samband
mellan att kvinnan föll till marken när hon blev angripen och den hjärnblödning
som orsakade hennes död.”
Kvinnan som var ute med amstaffen gjorde vad hon kunde
för att kontrollera hunden. Utan att lyckas. Det säger en del om vilka krafter
som finns bakom dessa raser avlade för kamp och att aldrig ge sig.
Jag är med i flera hundgrupper på FB. Nyligen skrev en
kvinna att hennes lilla hund blivit ihjälbiten av en amstaff/pitbull. Kamphunden
fick tag i huvudet på den lilla hunden mellan staketet. Kamphunden släppte inte
taget. Trots många vittnen har polisutredningen lagts ner och kamphunden har
återförts till sin ägare.
Jag rastar min hund i en närbelägen park där missbrukare
vistas. En av dem har en amstaff. En dag när jag närmade mig såg amstaffen min
hund och hoppade genast upp på bänken, satte framtassarna på ryggstödet, och
började följa oss med blicken. Jag tog en annan väg. Hunden var kopplad, men om
den skulle rycka till när ägaren är påverkad av narkotika, kan man tänka sig att
det är svårt att hålla fast kopplet.
I påskas åkte jag i en nästan fullsatt buss. Vi hundägare
fick sitta längst bak. Bredvid mig fanns en plats ledig. Ett ungt par med en
amstaff klev på. Jag kände direkt att jag inte ville ha den hunden bredvid min
lilla hund. När bussvärdinnan såg min ovilja sa hon högt så att alla hörde
”denna ras är den finaste av alla hundar”. Det var amstaffen hon syftade på.
För två år sedan blev en vän biten i handen när hon
passerade ett ungt par med en amstaff på en gångväg. Hon fick åka ambulans till
sjukhuset och sys. Sedan fick hon träffa en kurator i ett halvår för att
bearbeta upplevelsen, som hände helt utan förvarning.
På kort tid har jag personligen upplevt, och tagit del av
andras hemska upplevelser, där kamphundar är inblandade. Jag kan inte längre
ignorera problemet. Dessvärre upplever jag lite stöd för detta i de hundgrupper
jag är med i. Där är försvararna många och högljudda. Vad man än säger viftar de
bort det med att det är ägarens fel. Jag upplever en stor förtvivlan och ilska
över vad dessa raser ställer till med. Jag som har hund för att uppleva glädje,
känner numera otrygghet på mina promenader. För överallt dyker kamphundarna upp.
När jag hittade din sida var det en befrielse. Det finns
fler som inser att genetiken självklart spelar roll. Inte ens Agrias hundexpert
Fredrik Steen erkänner det. Och det retar mig något oerhört.
Med detta mail vill jag visa
min sympati för det arbete du gör i kamphundsfrågan. Det behövs fler röster i
debatten som en motvikt till allt idealiserande och bagatelliserande av
kamphundar.
Jag har en känsla av att många tycker som vi. Men de
flesta vill, precis som jag, bara ha lugn och ro och njuta av samvaron med sin
hund, utan att behöva bråka om en sådan självklar sak. Vi svenskar är överlag
konflikträdda.
Så än en gång! Tack för ditt viktiga arbete och ditt mod
att stå upp för dina åsikter, som jag delar till hundra procent.
Vänliga hälsningar
