Hej Git!
Vill bara härmed tacka dig innerligt för de åsikter du har och som jag helt håller med om. Jag är gammal i gamet´ och har hållit på i över 50 år inom SBK, så jag vet lite vad jag talar om. Tänkte bara berätta lite för dig från "min horisont" som är Småland och närmare bestämt Växjö. Har jobbat med ledarhundsförare i över 30 år och det är bl a här som jag kommit i kontakt med dessa kamphundar som har fördärvat mycket för dessa hundförare. Nu har jag inte exakta summan för vad en utbildad ledarhund kostar samhället, men när jag var mest aktiv låg det på ca 300.000:- tusen kronor!! Bara nu senaste åren har jag sett hur de får tas ur tjänst för att hundarna inte kan arbeta i selen med sina förare, eftersom de har helt oförhappandes blivit påhoppade av kamphundar - utan någon som helst anledning.
Bara här i Växjö har det hänt flera incidenter med hundar som blivit ihjälbitna, en del småhundar dör ju av bara chocken av att ha blivit skakade riktigt ordentligt. Jag har under mina senaste år som instruktör i Växkö BK också påpekat detta, som du så tydligt säger. De behöver så oerhört liten retning för att de skall gå till attack. Hur var det nu Sven Järverud sa: hur välfylld eller låg en retningströskeln kunde vara! Ja, det var längesedan. Men det sitter i ryggmärgen. När jag påpekar detta för en del kamphundsägare att de skall vara mycket observanta på sina hundar, för det kan hända när som helst. För som någon säger "de bidar sin tid". Det vill de inte lyssna på för de är ju sååå gulliga mot våra barn och sååå snälla! Du milde, de begriper ingenting! Det som du också så tydligt säger. Men nog måste vi vara många i Sveriges avlånga land som har stor erfarenhet av dessa kamphundar. För till syvende och sist är det ju hundägarna som inte begriper hur farliga de kan bli. Jag håller fullständigt med de länder som "vågar" förbjuda alla dessa kamphundsraser + blandningar, t ex Danmark och Norge.
Men vi som förstår problemen vill helst ha att kamphundsfria zooner runt där vi bor - skulle jag tro, för att sllippa möten med oförstående kamphundsägare.
Tecknar, med vänliga hundhälsningar
Gunnel Strååt 
PS Bifogar insändarna i tidningen Smålandsposten DS

 

 

Hej!

 Jag är ägare till en liten blandrastik på två år. Hon är glädjen och solskenet i mitt liv. Vi är som ler och långhalm och har så roligt tillsammans. Jag växte upp med hund, och när vi inte hade en egen gick jag ut med grannarnas hundar, stora som små. I mina kvarter fanns de flesta hundraserna representerade. Men inte de som i dagligt tal kallas kamphundar. Kamphundar har jag däremot blivit bekant med nu när jag i vuxen ålder skaffat mig en egen hund.

För ett par månader sedan var jag ute på promenad med en bekant och hens amstaff. Min egen hund var hemma då. Efter en stund kommer en annan hundägare med en valp gående mot oss. Valpägaren frågar om hundarna får hälsa på varandra. Jag anade oråd eftersom jag uppfattade amstaffen som opålitlig och svår att läsa av, men ägaren till amstaffen sa att det gick bra. När hundarna precis nuddat varandras nosar hugger amstaffen mot valpens strupe. Helt utan förvarning. Inga tecken i kroppsspråk. Inget morrande eller skällande innan. Valpen skrek för sitt liv. Och jag frös till is. Rädslan förlamade mig. Jag såg min lilla hund framför mig och tänkte att nu dör valpen. Valpägaren gick ner på knä och stoppade in sina händer i käften på amstaffen. Men den släppte inte. Ägaren försökte få sin hund att släppa men det gick inte. Amstaffen siktade mot strupen men nådde inte fram. Han fick tag i käkbenet som han bet sönder. Till slut släppte han taget. Det kändes som en evighet. Valpen skakade av skräck och ägaren likaså. Valpen överlevde och opererades, men blev antagligen traumatiserad för livet. Kanske ägaren också.

En äldre kvinna som bor nära mig var på väg hem med sin lilla chihuahua. När hon gick över gården smet grannens kamphund ut och anföll chihuahan helt utan förvarning. Kamphunden högg tag i den lilla hunden som blev ihjälbiten mitt framför ögonen på den äldre kvinnan. Chihuahuan var kopplad. 

En liknande händelse inträffade i slutet av februari i år. En 79-årig kvinnans lilla hund blev ihjälbiten av en amstaff som slitit sig i centrala Helsingborg. Tio dagar efter attacken dog även kvinnan. 

Den 11 maj 2019 kunde man läsa följande i Expressen; 

   ”Carin Ekstrand och hennes hund Malte – en blandning av Papillon och Shih tzu – hann inte gå långt den 21 februari i år när de mötte en yngre kvinna med en större hund, en amstaff. Exakt vad som hände är inte helt klarlagt, men enligt vad Carin själv berättat högg amstaffen efter Malte i samma ögonblick som de två hundarna passerade varandra.
  – Hunden slet sig från tjejen och högg Malte över ryggen och började bolla runt honom, har Ann-Charlotte Hörstedt tidigare sagt till Kvällsposten. Malte fick så svåra skador att han avlivades kort efter attacken. Carin tvingades uppsöka vård. När hon efter fyra dagar skrevs ut hamnade hon på ett korttidsboende. Två dagar senare föll hon medvetslös ihop hemma och fördes återigen till sjukhus. Hon hade drabbats av en hjärnblödning och konstaterades samma dag hjärndöd… Andreas Göthager vid polisens avdelning för grova brott, säger till tidningen att en rättsläkare konstaterat att det finns ett samband mellan att kvinnan föll till marken när hon blev angripen och den hjärnblödning som orsakade hennes död.” 
Kvinnan som var ute med amstaffen gjorde vad hon kunde för att kontrollera hunden. Utan att lyckas. Det säger en del om vilka krafter som finns bakom dessa raser avlade för kamp och att aldrig ge sig.

Jag är med i flera hundgrupper på FB. Nyligen skrev en kvinna att hennes lilla hund blivit ihjälbiten av en amstaff/pitbull. Kamphunden fick tag i huvudet på den lilla hunden mellan staketet. Kamphunden släppte inte taget. Trots många vittnen har polisutredningen lagts ner och kamphunden har återförts till sin ägare. 

Jag rastar min hund i en närbelägen park där missbrukare vistas. En av dem har en amstaff. En dag när jag närmade mig såg amstaffen min hund och hoppade genast upp på bänken, satte framtassarna på ryggstödet, och började följa oss med blicken. Jag tog en annan väg. Hunden var kopplad, men om den skulle rycka till när ägaren är påverkad av narkotika, kan man tänka sig att det är svårt att hålla fast kopplet. 

I påskas åkte jag i en nästan fullsatt buss. Vi hundägare fick sitta längst bak. Bredvid mig fanns en plats ledig. Ett ungt par med en amstaff klev på. Jag kände direkt att jag inte ville ha den hunden bredvid min lilla hund. När bussvärdinnan såg min ovilja sa hon högt så att alla hörde ”denna ras är den finaste av alla hundar”. Det var amstaffen hon syftade på. 

För två år sedan blev en vän biten i handen när hon passerade ett ungt par med en amstaff på en gångväg. Hon fick åka ambulans till sjukhuset och sys. Sedan fick hon träffa en kurator i ett halvår för att bearbeta upplevelsen, som hände helt utan förvarning. 

På kort tid har jag personligen upplevt, och tagit del av andras hemska upplevelser, där kamphundar är inblandade. Jag kan inte längre ignorera problemet. Dessvärre upplever jag lite stöd för detta i de hundgrupper jag är med i. Där är försvararna många och högljudda. Vad man än säger viftar de bort det med att det är ägarens fel. Jag upplever en stor förtvivlan och ilska över vad dessa raser ställer till med. Jag som har hund för att uppleva glädje, känner numera otrygghet på mina promenader. För överallt dyker kamphundarna upp.

När jag hittade din sida var det en befrielse. Det finns fler som inser att genetiken självklart spelar roll. Inte ens Agrias hundexpert Fredrik Steen erkänner det. Och det retar mig något oerhört.

Med detta mail vill jag visa min sympati för det arbete du gör i kamphundsfrågan. Det behövs fler röster i debatten som en motvikt till allt idealiserande och bagatelliserande av kamphundar.
Jag har en känsla av att många tycker som vi. Men de flesta vill, precis som jag, bara ha lugn och ro och njuta av samvaron med sin hund, utan att behöva bråka om en sådan självklar sak. Vi svenskar är överlag konflikträdda. 

Så än en gång! Tack för ditt viktiga arbete och ditt mod att stå upp för dina åsikter, som jag delar till hundra procent. 

Vänliga hälsningar  xxxxxxx

 

 

Tillbaka