En vän/sökkursdeltagare till mig som läst min insändare i Brukshunden skrev att hon hade många åsikter i frågan, så jag bad henne dela med sig av dem. Det var hon vänlig och gjorde….läs nedan.

Hon är också fd bullterrierägare/uppfödare. ( en ras med samma bakgrund som jag ”missat” att ta med.)

Git

Jaha Git, du bad om det ;o)

Mina tankar nedan spretar åt olika håll men en sammanfattning av i mina synpunkter nedan skulle kunna vara:

- Systematiska missar av goda egenskaper i urvalet av avelsdjur har gjort att vi tappat adelsmärket för BT-varianterna (att bara slåss "when called for")

- Okunskap & ovilja att inse vad det är "man har i snöret"

- Allmänna tendenser till bristande hundhållning oavsett ras

- Synnerligen stark mental påverkan hos BT-varianter om de utsätts för aggression av någon form från andra hundar oavsett ras

Lite mer funderande fick mig att komma fram till några trista men livsviktiga kom-ihåg-för den som har en AS, PB, SB eller BT (men som kanske skulle vara bra även för ägare till hundar av andra raser att åtminstone fundera över när det gäller deras egen hunds "kapacitet"):

- Huvudregel: TÄNK ALLTID SÄKERHET!

- Inbilla dig ALDRIG att din BT inte kan ställa till med (stor) skada.

- Lämna ALDRIG under några omständigheter din BT ensam med en annan hund (oavsett ras) i en rastgård, bur eller liknande.

- Jobba ALDRIG med din BT lös på t.ex. en appellplan om det finns andra hundar där eller om planen saknar stängsel.

- Låt ALDRIG leksaker eller ätbara ting vara framme om en BT är lös tillsammans med en annan hund.

- Byt ALDRIG miljö med okopplad BT (t.ex. gå ut genom en dörr, passera genom grind).

- Ha ALLTID klart för dig att din BT kan döda eller dödas ifall du tummar på det ovanstående!

Allt det här gäller ÄVEN med en BT som är så väluppfostrad att den när den är lös mycket skulle klara av ovanstående. Det är den gången som BTn INTE klarar av det som resultatet blir en tragedi för alla inblandade.

Hej, 

Såg ditt svar "All jag ångrar är rubriken" på Brukshundens hemsida!  TACK!  Oj, vad jag gillade det!  & det "trots" (eller kanske just därför) att jag, som du vet, haft bullar i en så där 15-20 år.  Som jag ser det har du helt rätt i att det är "gameness" & "keeness" som utgör en stor del av problematiken.  En annan del är att ALLTFÖR MÅNGA som har hundar av den här typen INTE FÖRSTÅR eller INTE VILL INSE vad det är för något de "har i snöret" & därför tar risker som, ifall man kan lite om raserna ifråga & vågar vara ärlig med ett & annat, är fullkomligt vansinniga. 

Vad jag tycker är så sorgligt är att om man tar reda på hur de hundar som gav upphov till Staffordshire Bull Terrier hölls i gruvarbetarsamhällena i början av förra seklet så framgår att hundarna gick lösa huller om buller på gatorna (samma hundar som på helgerna användes i fighter) & att den hund som inte klarade av det eller som visade aggression mot människor eller andra djur avlivades tveklöst.  Vi har kommit så snett i vårt urval av avelsdjur inom de här raserna.  Jag tror faktiskt att man kan få fram hundar som är både "game" & "keen" men som trots det har förmåga att sovra intrycken.  Det var just det som en gång i tiden var själva adelsmärket för de här raserna.

Intressant också att du fått höra/läsa om att PB, AS & SB oftare blir attackerade under valp- & unghundstiden.  Jag kan inte minnas att det var så med mina BT.  Men sant är att obehagligheter fäster väldigt lätt i BT.  Jag var noga med att se till att de fick positiva erfarenheter av andra hundar.  Gammalt erfaret BT-folk lärde mig att när det gäller bullar så ska man UNDVIKA att hamna i lägen där det kan hetta till.  Om det innebär att jag som ägare måste gå in & avbryta en lek som ser ut att bli mer våldsam än vad jag tycker är lämpligt så måste jag göra det.  Det här gäller inte bara om det är min hund som verkar var i "underläge".  Det gäller minst lika mycket om min hund ser ut att gå för hårt åt den andra hunden.  Jag måste ha kurage nog att bryta oavsett om den andra hundens ägare tycker att vi skulle kunna "låta hundarna reda ut det".  För mig innebär den senare inställningen för övrigt en ren kapitulation som ledare! 

Här tror jag att det kanske kan finnas något som skulle kunna förklara fenomenet med att unga PB, AS & SB skulle vara benägna att bli attackerade.  Jag tror helt enkelt att det är deras framfusighet & deras mycket fysiska sätt att leka (brutala kropptacklingar är ju bara jabba tjohoo för en ung bulle) gör att andra hundar tvingas säga ifrån.  Den unga kamphunden (usch, vad jag ogillar det uttrycket men, what ever) förstår inte alls & det hela går över styr.  Jag minns många gånger när jag till stor förvåning för andra hundägare sagt att "det räcker" & brutit ett lekande långt innan någon annan än jag tyckt att det fanns anledning att stoppa.  Men som jag fått lära mig så är det för sent att bryta först när någon av hundarna börjat gurgla!  Ingen av hundarna ska behöva "säga ifrån".  Det är mitt ansvar som ledare att lägga ribban för vad som är tillåtet i umgänget med andra.  Det låter så lätt men är så svårt, så svårt i vardagen.

Anledningen som mina gamla mentorer gav för att man till varje pris undvika situationer som kunde utvecklas till "gurgel" var risken för att den egna hunden kunde bli "fignting mad".  "Fighting mad" är ett tillstånd där hunden är som i en annan värld, totalt okontaktbar, & som den senare vaknar upp ur.  Det är ofta (men långt ifrån alltid) smärta som utlöser det här tillståndet.  Hundar som vaknar upp från att ha varit "fighting mad" mår fruktansvärt dåligt & befinner sig i akut chocktillstånd.  Jag har sett det några enstaka gånger & det är vidrigt se hur illa hundarna mår.  En hund som genomlidit en sådan episod har framöver tyvärr större benägenhet att agera enligt principen "anfall är bästa försvaret".  Men bara att nämna termen "fighting mad" är att göra sig omöjlig inom BT-kretsar idag.  Istället så stoppar de flesta huvudena i sanden.  Händer något så skyller man på uppfödaren (om det inte är man själv), ägaren (om det inte är man själv) eller andra omständigheter.

En annan förklaring till att PB, AS & SB skulle vara speciellt utsatta för "överfall" skulle kunna vara att de här hundarna inte backar undan ifall en annan hund far på dem men deras första reaktion i ett sådant läge är oftast inte försvar.  När min lille belgare Pippin kom i huset kunde jag studera något som fick mig att bli mycket betänksam.  Lille valpen kom farande i högsta fart snett bakifrån, hoppade upp & gav BTn "dödshugg" i nacken.  Visst, det var bara lek men mina BT blev rent ut sagt förfärade.  Båda bullarna reagerade på samma sätt när de utsattes för Pippin favoritlek.  De tvärstannade, började darra, vände sig bort & gav prov på diverse sk lugnande signaler.  Ingen av mina BT har någonsin ens på lek tagit någon annan i nacken uppifrån (så som när man dödar ett byte) men belgaren gjorde det.  Det hör till historien att Pippin visade samma beteende även mot hundar av annan ras så i hans fall var det inte BT-specifikt.  Men det var bara mina BT som blev så otroligt illa berörda.  Kan det vara så att BT-varianterna tar mer illa vid sig av "påhopp" än vad hundar av mer "normal" ras gör?  I så fall skulle det inte vara så att BT-varianterna är mer utsatta för påhopp än hundar av annan ras men att konsekvenserna av ett "överfall" skulle så att säga "sätta sig mer" hos en PB, AS, SB eller BT & kunna ge upphov till ett offensivt försvarsbeteende.  Nu känner jag det nästan som om jag är något på spåren men jag kan inte riktigt ta på det ännu & definitivt inte sätta ord på det.  Ju mer jag tänker på det desto troligare blir det.  I alla fall om jag ska ta mina egna BT som utgångspunkt.

Min stora fasa under alla år med BT var just andra hundar (lösa eller i koppel) helt utanför sina ägares kontroll.  En annan sak som fortfarande får mig att bli kallsvettig är oskicket (i mina ögon) bara släppa in sin hund i en allmän rastgård där det går en annan okänd hund utan att först fråga om det är OK att släppa in den egna hunden.  Det slår mig i sammanhanget att det idag finns lathet eller slapphet bland många hundägare som jag inte kommer ihåg från min uppväxt.  Senast här om dagen rök 2 belgare i min bekantskapskrets ihop riktigt ordentligt sedan de av sin ägare släppts rakt ut ur bilen som de suttit & laddat i.  Så som jag fostrades en gång i tiden så tog man först hundarna på en lugn promenad i koppel.  Det gällde i synnerhet om hundarna var "på tårna".  Inte förrän båda hundarna var lugna & avslappnade så släppte man först den ena & om det gick bra, den andra.  Så gjorde man även om hundarna kände varandra sedan tidigare eller tillhörde samma flock.  Det bara var så.  Men så var det kortbenta terrier av den gamla goda (onda?) sorten som jag växte upp med.

Över huvudtaget tycker jag att mycket "gammal hundkunskap" fallit i glömska.  Säkerhetstänkande tycks inte finnas längre.  Kan det vara Disneyfieringen som påverkat även här?  Idag tycks det vara självklart att man utan vidare ska klämma sig fram med sin hund även om en annan hund tydligt visar obehag eller ogillande.  Att ta ut avstånd &/eller samarbeta så att ingen av hundarna får någon dålig upplevelse tycks vara uteslutet.  Likaså verkar det uppfattas som höjden av konstighet att fråga ifall det är OK att utföra något moment på appellplanen.  Den gången jag såg två hundar ryka ihop sedan en förare kastat sin apportbock så att den förarens hund måste passera precis framför nosen på en annan hund (som det var väl känt ogillade andra hundar) så var jag bara så tacksam över att min BT satt i bilen & slapp se slagsmålet.  Det räcker för en BT att se två andra hundar ryka ihop för att BTn ska påverkas negativt av det.  Det är faktiskt väldigt konstigt hur känsliga BT är.

Det sägs ibland att BT inte förstår eller "talar" normal hundspråk.  Jag håller inte med!  För flera flera år sedan fanns det en barnbok som hette "Ylva lär sig hundspråk" eller något i den stilen.  Jag råkade träffa författaren i en allmän hundgård.  Hans alaskan-tik (som var mkt tydlig i sina signaler, väldigt intolerant mot de som inte "talade rent" & en slagskämpe av rang) & min BT-tik (skarp & hård men vettig) knatade runt i rastgården tillsammans utan att några incidenter.  Vi kom att släppa våra hundar tillsammans flera gånger.  Det var väldigt lärorikt.  Men det var genom att iaktta alaskan-tiken & hennes reaktioner som jag blev medveten om hur vältalig min egen tik var.  Jag tror att det kanske är lite svårare för oss människor att läsa BT-varianterna än vad det är för andra hundar & att vi därför är för långsamma i reaktionerna.  Likaså tror jag att BT-varianterna oftast är språksäkra men att de tenderar att överreagera.  En annan sak som är väldigt lurig är BTs tendens att hålla sig totalt orörliga för att på en bråkdel av en sekund explodera iväg i en rörelse.  Den BT jag körde sök med kunde tjuva mig enklare än Pippin trots att Pip är snabbare & "lättare på avtryckaren".  Det är svårt att förklara vari skillnaden ligger men den finns där.

Vilket för mig över till stresståligheten hos BT-varianterna.  I alla fall bland BT-folk så är den gängse uppfattningen att det här är coola hundar som inte stressas eller stressar upp sig själv.  Bullshit!!!  Jag skulle vilja påstå att BT ligger ganska högt i latent stress.  Något annat skulle inte vara rimligt med tanke på att de en gång designades för hundkamp.  En hund som inte blixtsnabbt kan slå på adrenalinflödet blir inte framgångsrik inom den "sporten" & för att få igång adrenalinet på en hundradels sekund så behöver du ligga ganska högt i stress redan innan.  Men en stressad BT uppför sig inte som en schäfer som är uppe i varv.  En BT blir istället lugn på ytan & tyst.  BTn står liksom & beräknar vad den ska göra & som en blixt från en klar himmel så agerar den.  Hjärnan kommer liksom först & kan därför mer eller mindre kopplas bort under själva handlingen.  Med min belgare är det liksom tvärtom.  Handlingen sätter igång först & så kommer hjärnan kutande efter hojtande "Vänta på mig!".

Ibland tror jag att allt kamphundsprat gjort att vi skyggar för att diskutera vad det ursprungliga användningsområdet krävde av hundar av den här typen.  De flesta som pratar hundkamp har inte en susning om hur den ursprungligen gick till i Merry Old England.  Det är otäckt & otrevligt MEN hur det gick till då skiljer sig ganska radikalt från vad som förekom i parkeringshuset Anna inne i Malmö för så där 10 år sedan.  Jag vet inte om det fortfarande förekommer illegal hundkamp där & enda anledningen till att jag vet att det förekom är att en av mina valpköpare blev inbjuden att delta med sin hane.  (Behöver jag säga att min valpköpare tog en lång omväg hem & sedan ringde polisen.)  Så länge vi som vurmar för de här raserna inte öppet vågar tala om de egenskaper som finns hos våra hundar så länge kommer vi att ha allvarliga problem.  Fast även om vi skulle bli bättre i det här avseendet så har vi resten av hundvärlden där de flesta inte vill lyssna, sansa sig eller hjälpa till.  Det är så synd för det finns så mycket trevliga egenskaper hos de här hundarna.  Men det tappas så lätt bort i rasaveln (herregud, tänk att jag säger det!).

I början, när PB fortfarande var relativt ovanliga - jag menar nu är de ju snaraste en motsvarighet till schäfern på 70-talet - så berättade en bekant & inbiten dobermannägare/-uppfödare om hur han & hans fru brukade gå med sina dobbor genom en park inne i Malmö där diverse missbrukare & annat "low-life" lät sina hundar, huvudsakligen PB, springa omkring lösa.  Min bekant & hans fru brukade vråla till de andra att koppla sina hundar.  Inte för att PBna visade aggressiva tendenser utan för att dobborna bar sig åt som om de skulle vilja döda alla de andra.

På 90-talet hade jag förmånen att se PB på utställning i Ryssland.  Jo, de räknades som en egan ras där på den tiden.  Det var tjockt med hundar runt ringen.  Alla visserligen kopplade men alldeles inpå varandra & inte ett endaste utfall eller gruff.  Tankeväckande!  10 år senare var jag på världsutställning i Milano & passade på att kika på våra traditionella bruksraser.  Där visslade det ibland till av käftar alldeles intill mig när jag traskade förbi.  Inga PB men dobbor, mallar, rottisar ........

Nu är jag inte ute efter att hålla fram andra raser eller rastyper som potentiellt farligare.  Nej, jag tänker på det här med avelsurval igen & hur lätt det är att tappa bort "sans & behärskning" hos hundarna.  På sätt & vis är jag tillbaka i de där brittiska gruvarbetarstäderna där hundarna gick lösa om varandra på gatorna under veckorna & fightades under helgerna.  Är det bara en myt eller ligger det något i det?  Eftersom jag i tidig ålder kom in i utställnignsvärlden & med egna (om än begränsade) erfareheter från uppfödning så lutar jag åt att vi missar alltför mycket i våra val av avelsdjur.  Vi har i mångt & mycket fel urvalskriterier.  Men det gäller inte bara för BT-varianterna.  Allt arbete för att fram få hundar som kan sortera intrycken på ett bra sätt är i mina ögon berömvärt men jag är rädd för att vi istället kommer att satsa på att få fram hundar som inte är så lätta på avtryckaren.  För en hund som inte reagerar så snabbt behöver inte ha så stor förmåga att sovra.  Jag befarar en "labbifiering" - ungefär samma mentala profil men olika utseenden för att passa marknaden.

Idag har vi mest hobby-uppfödare med ganska små avelsbesättningar.  Då är det fruktansvärt svårt att "slå ut" & "ta bort" mindre lämpligt avelsmaterial.  Du får heller inte uppmärksamhet eller uppskattning om du "lägger ner" familjer/linjer som du inte tycker håller måttet.  Tvärtom ses du som misslyckad.  Du glöms av de andra rasfantasterna.  Det är inget som direkt uppmuntrar en att slå ut sitt avelsmaterial.  I alla fall inte om man inte förmår att avliva eller placera ut & sedan skaffa nytt avelsmaterial (vilket minsann inte är det lättaste).

Men det hänger även på den som sitter i andra änden av snöret.  Hundar av de här typerna är underbara & fantastiska kompisar men de är inte lätta att ha.  Det här är inte raser som ska vara populära för det är långt ifrån alla som vill ha dem som är kapabla att ha dem!  Till & med erfaret & i övrigt vettigt hundfolk som saknar erfarenhet av det som är specifikt för de här raserna är potentiellt farliga eftersom de tenderar att tro att det lilla muskelknippet är som vilken hund som helst.  Tänk så många blivande instruktörer & hundpsykologer som ett tag skaffade AS eller PB, i alla fall här nere i Skåne.  Ååååh, hela först året som de hade sin AS, PB, SB eller vad det nu var så hette det att "Ånej, de är precis som vilka andra hundar som helst!".  Två år senare var de flesta av de här hundarna avlivade därför att deras ägare vägrat inse att man inte kan handha en hund av det slaget som om den var vilken hund som helst.  Jag tänker tillbaka på det med bitterhet för det är inte roligt att bli sannspådd.  Fel folk är inte alltid detsamma som underpriviligierade samhällets olycksbarn.  Fel folk kan precis lika gärna vara en välmenande medelklasstös med planer på att hålla hundkurser.

Incidenten du berättar om där en AS blandar sig i ett gurgel mellan 2 andra hundar förvånar mig inte alls. För mig är det ett typiskt terrierbeteende. Jag tror att de flesta som hållit på med terrier under en längre tid &/eller i större skala känner till tillfällen då hundar blivit illa skadade eller tom ihjälbitna i rastgårdar där det gått flera hundar. Jag känner uppfödare av både westi & fox som hemma hos sig råkat ut för sådana hemskheter. I de fall jag känner till så verkar det som om det börjat just med ett litet råkurr mellan 2 hundar eller en lek som blivit lite för våldsam & så har de andra hundarna blandat sig i. En uppfödare sa en gång till mig att om den terrier som i ett sådant läge tjuter eller skriker får den alla de andra på sig. För egen del har jag bara sett något åt det hållet när jag som barn brottades med en lekkamrat. De westies som fanns i mitt barndomshem gav sig in i leken & gick konsekvent "på" den av oss som var i underläge. Även om westiena bara lekte de med så var tendensen ändå så pass tydligt att det etsade sig fast i mitt minne. Med det i tanke så tror jag att den AS du berättar om antingen tolkade råkurret som just en skojsig lek (& vad tilltalar en hund av det här slaget mer än att bita fast ordentligt & ev äv skaka?) eller att det var ett djupt liggande terrierarv som blossade upp. Terrier är inte alltid så roliga att ha att göra med.

Jag känner inte till något fall i Sverige när det gäller BT skulle ha rykt ihop på det sättet som småterrierna jag berättar om ovan men en norsk uppfödare råkade ut för ett antal år sedan ut för att 2 tikar på en 7-8 år, som i hela sitt liv ätit, sovit & varit i rastgård tillsammans, en dag rök ihop & sedan inte gick att ha i närheten av varandra. För mer än 10 år sedan lämnade en amerikansk BT ägare sina 3 BT ensamma hemma medan hon gjorde ett litet ärende. De 3 hundarna var uppväxta tillsammans & hade ingen historik av bråk sinsemellan. Trots det så kom de av någon anledning i slagsmål. När deras ägare kom hem så var en hund död & de båda andra allvarligt skadade. Man KAN INTE hantera hundar av de här raserna som om de var vilka hundar som helst. Det ÄR totalt oansvarigt & farligt.

Men som jag redan sagt så förstår alltför få i det här landet idag hur försiktig man bör vara. Jag vägrade att ha min BT-hane lös på appellplanen när det fanns andra hundar där. De andra på klubben förstog inte för min hane gjorde ju aldrig något. Nej, just det - för chansen till det fanns inte eftersom jag såg till att minimera risken. Jag litade inte på min förmåga att "bryta honom" ifall vi skulle råka hamna i ett hett läge. Men jag slarvade med säkerhetstänkandet hemmavid. Pippins skada är resultatet av det. Det var jag som inte räckte till & även om det var så att det var lille Pippin som utmanade & gav sig på Strider så skulle jag ha sett till att Pippin inte haft möjlighet till det. Så länge Pippin lever så har jag en ständig påminnelse om vad oförsiktigt slarv kan leda till. 

Äsch, nu har jag blivit långrandig igen.  Sorry!  För att göra en lång historia kort jag tycker jag att både ditt debattinlägg & svaret är BRA!  Jag älskar BT (knäppa jag) & deras nära släktingar men man ska veta vad man gett sig in på när man har dem & det är det faktiskt alldeles för få som begriper! 

Hälsn

Anna med Pippin