Debattartikel i Brukshunden nr 1 2011

En kamphund är avlad för att slåss, punkt slut.

Om vi fortsätter undvika eller vara rädda för fakta kommer vi ingenstans med problemet!

En kamphund är en kamphund, en vallhund är en vallhund, en jakthund är en jakthund. Ett genetiskt problem blir inte ett ”hundägarproblem” hur gärna man än vill det. Hela grundproblematiken beror, som med så mycket annat, på människans dumhet. Denna gång hos dem som en gång selektivt började avla fram hundar för slagsmål.

Ordet kamphund kan innefatta mycket, men här håller jag mig till de i Sverige vanligast förkommande raserna som i grunden avlats för att slåss med sin egen art.
pit bull och amstaff. Eventuellt borde även den engelska stafforshire bullteriern räknas in, en exakt gränsdragning är svår.

Pitbull är en hundras som är framavlad för hundkamp, alltså att slåss med andra hundar utan att ge sig. Tävlingarna går till så att man arrangerar slagsmål mellan två Pitbull och satsar pengar på vinnaren. Namnet kommer från den pit = grop där hundslagsmålen hölls. pitt bullen ska ha så kallad gameness, viljan att inte ge upp ska vara starkare än önskan att ge upp inför t.ex. skador eller trötthet. En hund som besitter stor gameness ger aldrig efter för stora påfrestningar och den dör hellre än att ge vika. pitbullen får heller inte ha någon som helst aggressivitet mot människor då ägaren ska kunna gå in och bryta matchen utan risk för egna skador eller omriktade beteenden. En "bra" pitbull ska vara helt inriktade på "kampen" med den andra hunden.. Alltså sannerligen ingen fara för oss människor, bara för våra hundar. Vilket inte är ”bara” utan kan bli helt förödande för andra hundägare som älskar sin hund.

En annan tanke är hur fel debatten ofta förts när pitbull eller amstaff ägare bedyrat hur underbar deras hund är med barnen i familjen. Ja visst, det är jag övertygad om, men det är ju inte det som ÄR problemet.

Amstaffen är en utställningsvariant av pitbullen, många tyckte inte om hundkamperna och ville därför ta avstånd från detta och istället avla på utseende och hundens vänlighet mot människor.

Det stora problemet med detta är att för att avla bort en egenskap helt måste man aktivt inrikta sig på just det, det räcker tyvärr inte med att bara sluta välja individer till avel som "slåss" bra. Jämför "Utställnings" golden eller irländsk setter. Dessa linjer är givetvis inte lika duktiga på sina respektive jaktområden som de linjer som aktivt är avlade på dessa, men nog kan de fortfarande i hög grad apportera eller ställa fågel.

Samma gäller givetvis då också amstaffen. Säkert finns det individer där kampen är mer eller mindre borta men på flertalet finns den kvar.

Argumentet att en ras som inte avlats mot en specifik egenskap på många generationer skulle bli fri från den är helt enkelt inte hållbart.

Har själv med egna ögon varit med om ett mycket tydligt exempel på något liknande. Airedaleterrier har mycket länge avlats helt på utseende från att under världskrigen varit en ofta använd brukshund. För något år sedan var jag deltagare på en kurs i skydd där en airedaleterrier deltog. Hon funkade kanon. Fullbett, stor koncentration och tillräckligt mycket skärpa för att till och med på denna korta tid klara munkorgsarbete. Helt otroligt med tanke på att det inte finns annat än sällskapshundar i hennes stamtavla så långt det går att följa.

Har också varit på föredrag med en polis för ett antal år sedan som jobbade med det så kallade kamphundsproblemet. Han förklarade att egenskapen många gånger ligger slumrande och mycket lätt kan utlösas om något råkar väcka den. T.ex. att en pitbull eller amstaff leker med en annan hund och kanske plötsligt råkar få ont någonstans, kanske får en tand i ögat av den andra hunden eller sträcker ett ben.

En annan sak som särskiljer många kamphundar är att de inte som t.ex. en argsint schäfer visar aggressiva signaler innan de går till attack. Angreppen är dessutom oftast helt oprovocerade. Inte så konstigt i sig, de är ju inte arga utan gör bara den uppgift de är avlade för. Har själv varit med om två sådana tysta angrepp rakt på. Vid båda tillfällena var det engelska staff som angrep mina hundar. Har flera nära vänner som varit med om samma sak men då har den angripande hunden varit  amstaff eller pitbull.

Att kalla detta genetiska avelsproblem för hundägarproblem är för mig helt absurt.

Sedan är det självklart så att om en person helt utan förstånd får en sådan här hund i sin ägo, blir det mycket farligare än om den som äger hunden har en önskan om att ha god kontroll över hunden och förhoppningsvis också inser vad som kan hända.

Några hundar av dessa raser som håller på med weight pulling har simmat på mitt hundcenter. Ägarna var intresserade av att lära sig mer om friksvård och drog ihop ett gäng till en friskvårdskurs. När det var dags för praktiska övningar och de ombads att ta med sina hundar in och sprida ut sig i vår träningshall för att prova stretching, ville ingen av dem ta in hundarna ihop!!! Deras val, inte vårt. Alla dessa personer var "vanliga" kamphundsägare och helt emot hundkamp. Antar att det var ett bra val av ägarna, men det talar också sitt tydliga språk om problemet.

Ett annat populärt argument är att alla hundar kan bli farliga, så sant och helt klart finns det andra raser där t.ex. risken för att vi människor ska bli bitna är mycket större. Men faktum kvarstår det finns bara ett fåtal raser vars avel riktats mot att slåss med andra hundar. En i grunden helt vansinnig avelsstrategi.

Vad man i dagsläget bör göra är ett mycket svårlöst problem. Men så länge även de stora hundorganisationerna undviker att se och tala om grundorsakerna kommer inte några konstruktiva lösningar att se dagens ljus.

Rent personligt känner jag såhär. Det finns så otroligt många raser att välja bland, varför vill man ha en ras som i grunden är avlad för att slåss? Jag kan inte förstå det.

Git Jering

Tillbaka